Baljväxter

Alla baljväxter har den viktiga egenskapen att de kan binda atmosfäriskt kväve via sina knölbakterier till rhizobia på sina rötter. Således kan spridning av externa kvävegödselmedel vanligtvis reduceras. Detta främjar ett positivt bidrag till klimatet. Genom att minska mineralgödseln kan odlingen också bidra till att sänka koldioxidutsläppen från gödseltillverkningen.

Samtidigt har baljväxter en kapacitet att mobilisera näringsämnen och dessutom bidra till ökningen av humus i jorden. Som ett resultat ökar jordens bördighet, vilket argumenterar för att öka mängden baljväxter i växtföljden. Detta kommer med säkerhet att säkerställa ett ännu mer hållbart jordbruk. Dessutom erbjuder baljväxtodling mat, samt en fristad och livsmiljö för ett stort antal vilda insekter, fåglar och andra djur.

En ökning av baljväxtodlingen utvidgar spektrumet av grödor och luckrar upp de relativt korta växtföljderna. Detta kan minska uppkomsten av skadliga organismer. Det kan också förbättra ogräsbekämpningseffektiviteten genom växling mellan höst- och vårgrödor samt en bättre harmoni mellan stråsäd och trindsäd.

En välplanerad växtföljd med flera grödor i omsättning bidrar till ett integrerat växtskydd och minskar risken för att utveckla resistens mot bekämpningsmedel. Detta skulle kunna leda till en minskad användning av bekämpningsmedel, vilket skulle minska deras negativa effekter på den biologiska mångfalden. Dessutom ger blommande baljväxter en utmärkt grundläggande matresurs för nektaruppsamling och pollinerande insekter.

Odlingen av baljväxter har minskat stadigt de senaste åren. Majs-, raps- och veteodling är vid första anblicken ofta mer lönsamma för lantbruksföretag. Dessutom kan ogräs, sjukdomar och skadedjur orsaka problem för odling av baljväxter.

Skördenivån, framför allt för ärter och bönor, kan variera kraftigt beroende på väderförhållandena. Dessutom är användningen av importerad soja i foderproduktion som en högvärdig proteinkälla lätt att hantera. I jämförelse är det även fortfarande relativt billigt.

Både ärtor och åkerbönor odlas främst för djurfoder och används som proteinkälla i foderblandningar. Det finns dock en växande efterfrågan på ärtor för konsumtion. Det finns både ärtor och åkerbönor för höst- och vårsådd. Odlingsguiden riktar sig i första hand till vårsådda grödor, vilket är de mest vanliga. Arealerna för både ärtor och bönor har varit stigande de senaste åren, tack vare ett ökat fokus på en lokalproducerad proteingröda.

Växelbruk:

För att ta hänsyn till växelbrukssjukdomar rekommenderas att minst 5 fria år hålls mellan odling av ärtor och åkerbönor - även mellan de två grödorna. När du har stött på problem med växtrotationssjukdomar kan det övervägas i ett flertal år (upp till 15-20 år) där denna typ av gröda inte odlas. Ett jordprov kan avslöja infektionstrycket i jorden.

3 fria år rekommenderas mellan ärtor/bönor och raps, eftersom båda grödorna angrips av knölbetsvamp. Ärtor och åkerbönor odlas mest framgångsrikt på en luckra vattenhållande jordar då framförallt bönor är torkkänsliga, framförallt vid blommning. Ärtor och bönor kan också odlas på lättare jordar om det finns möjlighet till bevattning.

Både ärtor och åkerböna är en bra och sanerande förfrukt för stråsäd. Dess goda förfruktsvärde beror bland annat på att de binder kväve som nästföljande gröda kan tillgodogöra sig.

Etablering:

Ärtor och åkerbönor sås så snart jorden är lämplig på våren. Då både ärter och böner har ganska lång utvecklingstid är tidig sådd att rekommendera.

En djup jordbearbetning på hösten är en bra grund för att kunna säkerställa ett enhetligt sådjup på 6-8 cm vid etablering på våren. Både ärtor och fältbönor ska ha ett etableringsdjup på 6-8 cm. Förutom en djup harvning måste såhastigheten justeras för att placera fröna på rätt djup. En enhetlig sådd hjälper till att säkerställa en jämn uppkomst, och därmed också en mer optimal ogräsbekämpning, precis som det hjälper till att säkerställa en jämn tillväxt och mognad.

För ärtor är det viktigt att säkerställa en jämn och stenfri markyta, vältning rekommenderas att vanligtvis utföras direkt efter sådd. Vältning kan också utföras efter uppkomst, när ärterna är cirka 4-6 cm långa, men aldrig i uppkomstfasen.

Vid sortval finns flera faktorer att tänka på. Förutom ett högt utbyte, för sortval av ärtor, läggs tonvikten på mognadstid och växthöjd vid skörd. För åkerbönor som ska användas inom grisproduktionen läggs tonvikten på sorter med lågt tannininnehåll, eftersom det hämmar foderabsorptionen för grisar.

För ärtor är ett plantantal mellan 50-70 plantor per m2 och för åkerbönor något lägre 35-40 plantor per m2.

Gödsling:

Både ärtor och åkerbönor är självförsörjande på kväve och behöver inte förses med kväve.

Man kan inge ge något generellt gödslingsråd när det gäller ärter och bönor utan det beror mycket på vilken P-AL- respektive K_AL- klass jorden har på det specifika fältet. Vad man ska ha med sig är att ärter och bönor tar upp relativt mycket kalium jämfört med stråsäd.

Diskutera med din kontakt inom rådgivningen/säljare för rätt gödslingsrekomendation just för dina fält.

Även svavel och mangan är viktiga näringsämnen att ta hänsyn till i ärt- och bönodlingen.

Ogräs: Både ärtor och åkerbönor har generellt en god konkurrenskraft mot ogräs när de väl har börjat växa.

Kemisk ogräsbekämpning utförs, vars syfte är att uppnå en bekämpning som är tillräckligt effektiv för att eventuella kvarvarande ogräs inte stjäl skörd och för att förhindra uppförökning av ogräs.

Svampsjukdomar:

Ärtor kan angripas av ett antal specifika sjukdomar som gråmögel, bladmögel och Rhizoctonia, medan fababönor kan angripas av bladfläckar hos bönor som exempelvis chokladfläck och fababönsrost. Svampkontroll utförs efter behov med ett effektivt medel. Vissa svampsjukdomar i ärtor och bönor kan idag inte bekämpas kemiskt och det är därför viktigt att hålla en god växtföljd med tillräcklig tid mellan odlingen av ärtor och bönor på det specifika fältet.

Odla inte baljväxter för ofta. Vid för tät växtföljd med baljväxter ökar risken för rotröta, vilket då kräver upp till 8 år utan att odla baljväxter i väldränerade fält. Håll därför minst 5 fria år mellan baljväxtgrödor.

Skadedjur:

Både ärtor och åkerbönor angrips av trips och vivlar under uppkomstfasen. Senare på året kan båda grödorna angripas av löss. Ärtor angrips av ärtbladlusen, som är grön (ibland även varianter som är röd- eller gulaktiga), medan åkerbönorna angrips av bönbladlusen, som är mörk i färgen. Andra förekommande insekter i odlingen av ärter kan vara ärtvecklare och i bönor kan bönsmyg förekomma Alla skadedjur bekämpas efter behov med ett effektivt medel.

Ärtor:

Skörden görs vanligtvis i augusti, när ärtorna är mogna och grödan är jämnt gulbrun. Ärtorna bör vara så hårda att det är svårt att pressa märken med en nagel. Om fukthalten är över 14% bör ärterna torkas så snart som möjligt efter skörden.

Skörden görs direkt vid roten, men om fältet har mycket kvickrot och mogningen sker ojämnt, rekommenderas att avdöda de gröna partierna på fältet med en glyfosatbehandling 10-14 dagar före den planerade skörden. Ärtor avsedda att användas som livsmedel och utsäde får inte avdödas. Läs etiketten för respektive produkt för att säkerställa att produkten får användas.

Åkerbönor:

Mogna senare från mitten av augusti till september, när baljan är svart och fröna bruna. De tröskas direkt vid roten. Åkerbönor är vanligtvis inte speciellt drösningsbenägna och kan därför stå länge i fältet efter mognad. Åkerbönan blir snabbt torr på ytskiktet och kan därför också tröskas under perioder med instabilt väder.